Brukar man säga om nykomlingar i Fotbollsallsvenskan som lyckats klamra sig kvar över nedflyttningsstrecket under sin första säsong i fotbollens finrum (gäller inte Djurgårdens IF som tog guld sitt andra år 2002…).
Hos mig i min lilla bubbla kan man säga att andra dagen är alltid tuffast! Minns igår när jag sa att det ändå kändes ”okej” vad det gällde träningsverk. Att den nästan var lite sådär behagligt lagom. Nästan lite mysig träningsvärk. Det känns, men man kan leva ett normalt liv.
Well, glöm allt det där. Imorse kom jag knappt ur sängen. Än mindre kunde jag sitta på toaletten eller ens böja mig ner för att knyta skorna. När jag sitter ner i mer än fem minuter blir jag så stel i benen att det nästan så man ramlar av stolen innan första steget mot min destination tas. Ajajaaj, det gör faktiskt fruktansvärt ont!
Nånstans är jag väl nöjd med det hela, för det betyder att jag tränat bra och rätt och hårt. Men ska jag nästan behöva grina för det? Va, va? Ajajaj… :-(
