Bänkpress med Herr PT

Imorgon fylls lönekontot på med friska pengar (som visserligen kommer tömmas dagen efter, men jag får vara glad en dag i alla fall), så det är nya PT-timmar på shoppinglistan!

Herr PT är så snäll så han har en köp nu, betala sen kampanj just nu för mig.
Så vi kör. Bänkpress. Igen. Idag.

Vi ska nå 100kg innan deffen ”får” börja. Det känns lite så i alla fall.
Vi har inte talat högt om det, eftersom jag ”bara” ligger på 90kg än så länge, men det känns lite som att det är ”The Marklyft days” all over again. Det var i våras, och han accepterade inte att jag deffade innan vi (precis, ”vi” lyfter tungt. Men ”jag” deffar) klarat 200kg mark.

Och jag har lärt mig att det är helt okej att jag inte får bestämma hur jag ska leva mitt liv. Och att det dessutom bara kostar mig några tusen varje månad. Det är ju faktiskt inte så farligt när allt kommer omkring.

I alla fall, så är några kilo extra i marklyft lite lättare att klara av än i bänk om man säger så. Men jag debatterar inte längre. Det är inte värt det. Jag vet min plats liksom.
Det är en dyr plats. Men jag känner till den, och jag ställer mig där.

Sen lyfter jag när han säger ”lyft”. Och sen tar vi det som det kommer.
Normalt sett handlar det som kommer om att jag ligger med en stång på bröstet som vägrar röra på sig, medan Herr PT skriker att jag ska ”komma igen”. Så jag försöker andas så gott jag kan med 100g på bröstet samtidigt som en solbränd 50 årskris skriker på mig ungefär 15cm från ansiktet.

När jag blir blå i ansiktet brukar han lyft bort stången. Säga att jag var jätteduktig och skicka hem mig. Min fru brukar fråga hur det gick. Så jag säger som det är. Att vi testade på 100kg igen men att jag inte riktigt är där än men att Herr PT tyckte jag var duktig. ”Då var du säkert det” brukar hon säga.

Och eftersom två mot en vinner, kanske jag var duktig ändå tänker jag.
Och så går livet vidare.

Utwerderingen – Marklyft

Hur gick det då?

Glider in på gymmet lite självsäkert sådär.
Sätter mig ner och pustar litegrand eftersom jag alltid är lite typ blodtrycks/blodsocker/nåt blod-uttryck när jag kommer fram. Lite sådär så det känns som det bara snurrar i skallen och man vill bara sätta sig ner ett tag och andas.

Då brukar jag normalt sett göra det. Inte bara för att det är skönt att pusta ut lite, utan rätt mycket för att det hjälper också.

Självklart var Marklyft/Knäböj-rummet ockuperad av Helan och Halvan.
Helan & Halvan tränar alltid i par och alltid väldigt tungt. Helan är logiskt nog lite större och mycket längre Halvan. Tror dock att Halvan är lite starkare än Helan. I alla fall i marklyft. Fasen, Helan har ju ungefär en meter längre att dra upp stången till stående än vad Halvan har.

Men de är trevliga som bara den (dom ler och hälsar. Jag kräver inte så mycket…).

Så jag väntade ut dem.

Satte igång med lite uppvärming och gick sen jag upp i vikt rätt snabbt faktiskt.
Det är ju alltid svårt det där. När det är nån övning man klarar av mycket i. Du måste se till att du är tillräckligt uppvärmd och stimulerad i ryggen innan du blaffar på massa machovikter. Å andra sidan vill man ju inte vara ”trött” när det väl är dags för de riktigt, redigt tunga luften.

Ska försöka hålla mig ifrån massa tabeller och skit, men efersom frågan kom upp, och eftersom jag för en gångs skull tror att jag kommer ihåg det, bjuder jag på set-datan:

60kg – 2set x 12reps
100kg – 2 x 10
140kg – 2 x 6
160kg – 1 x 3
180kg – 1×2
190kg – 1×1
140kg – 2 x 6
100kg – 2 x 8

Faktiskt helt fruktansvärt nöjd. ”Bara” 10kg från rekord, och det efter att jag inte maxlyft på några månader utan vart uppe på max 140kg och kört, samt att jag halv-nyligen vart sjuk.

Efter det körde jag latsdrag och lite annat jox. Det är nämligen inte lika viktigt efter en sån där serie. Man kan gå hem efter det liksom som Herr PT brukar säga. Och nånstans stämmer det faktiskt. Det känns verkligen i hela baksidan av kroppen när du haft en bra serie. Från vader ända upp till nacken. Rätt skön känsla. Man förstår helt klart varför marklyft kallas för basövning. Med tanke på hur mycket ”kropp” du använder är nog basövningarnas basövning.

Herr PT var nöjd (han skuttade runt lite här och där på gymmet), men antagligen lite besviken att han inte fick vara med idag. Eller så här; han var mer imponerad över att jag klarade lyftet utan honom skrikandes brevid, än att jag faktiskt klarade det…

Sen fick jag höra om flygkraschen och ett helt ishockeylag som omkommit, bland dem Stefan Liv. Då kändes det andra inte så jäkla viktigt längre.

Maxdag?

Bloggen ska snart ge sig iväg till gymmet.
Eftersom det tydligen är ”maxa-vecka” finns det risk för att vi kommer bli tunga vikter idag. Å andra sidan är det PT-fritt idag, så det där gör vi lite som vi vill faktiskt.

Jag har ju ett personligt rekord på 200kg (nej, jag fattar inte heller hur jag fick upp den skiten). Det är lite synd att det inte fångades på film, då hade ni antagligen fått bevittna en stilstudie i väldigt dålig teknik. Men som Herr PT säger skit samma hur stången kom upp, du lyfte 200g!. Och eftersom jag inte fick några bestående men efteråt gjorde man kanske nåt rätt i alla fall.

Dock kan jag bjuda på en lite video på mitt lyftet några veckor innan (och det som ditills var rekord) på 187,5kg.

Ivrigt påhejad av Herr PT och exhalterad fru (tillika kamerakvinna).

Checklist:
* Ryggbälte
* Magnesium
* Gainer att sippa på under passet.

Check!

Då kör vi!
Ses på andra sidan!

Jag och min PT

Jag det var ju det som bloggen berörde igår.

Och vi kan väl säga så här: Han vann. Igen.
Den här gången kom vi faktiskt inte ens så långt som att faktiskt ha en dialog ens.

Jag: (kommer gånede nedför gatan och ser min PT stå utanför gummet, vinkar lite förstrött)
Min PT: (väldigt överentusiastiskt vinkade, nästan hoppandes upp och ner) Hej på dig! Bänkpress idag!! Maxa!!!

Och så var det med det. Tydligen.

Gick faktiskt rätt hyffsat ändå. Värmde upp. Sen jagade vi uppåt rätt snabbt (eftersom min uthållighet inte är i hundra fas än). Klarade av 85kg i bänkpressen i alla fall, för att sen faila på 90kg. Eller såhär, enligt Herr PT klarade jag det. Enligt mig inte alls.

Och det har väldigt mycket att göra med att jag verkligen kämpade sista decimetern upp, men till slut fick hjälp med att få upp den helt. Herr PT var av en avvikande uppfattning och ansåg att ”man kan säga att du klarade det”.

Sen gick vi ner på lättare vikter och högre reps.
Alltså, så kallat ”pyramid-set”. Det är, i princip, det upplägget vi kört ett halvår nu, och vi har fått bra utdelning på det. Det där beror iofs lite på vem man frågar. Frågar du min PT är det han som fått bra resultat på det. Att det är jag som gjort allt jobb, det är lite sekundärt så att säga.

I alla fall.
Han har nån teori om A2 och B2 muskler som ska stimuleras.
A2 når du vid explosiva och få (tunga) reps.
B2 kickar tydligen in ungefär vid repetition 6-8.

Och detta ska då tydligen stimulera en optimal muskeluppbyggnad.
Jag har försökt surfa runt för att hitta nån bekräftelse på detta, men kammat noll faktiskt. Misstänker starkt att han snickrat ihop det här själv.

Men eftersom jag är en godtrogen jävel så köper jag det ändå.

PT-träning idag

Eftersom jag både har en väldigt snäll och omtänksam, men även upptagen fru gav hon bort sin PT-timme till mig idag!

EXAKT vad jag behöver för att kickstarta nystarten!
Vi brukar ha en stående diskussion sinsemellan huruvida vi ska ”maxa” (han) eller ”teknikträna” (jag). Det är ett lustigt, vissa skulle säga snedvridet, förhållande vi har till varandra. För han vinner av någon anledning alltid…

Man betalar (okej, inte denna gång – men annars), ungefär en TV-licens per gång.

För detta får du:
* En som skiter fullständigt vad du vill
(det är nämligen ”inte viktigt”, i ett kort perspektiv i alla fall).
* En som visserligen lyssnar på dig, eller nej, det stämmer inte. Han hör nog vad du säger, men lyssnar, det gör han fan inte.
* En som slänger massa tunga grejer på dig (ja, ibland släpper han bara ner massa skit på bröstet) och säger ”lyft!” eller ”dra” osv. Ibland är det riktigt tungt alltså. Men det skiter ju han i. Tydligen.
* En som rätt så ofta tvingar upp dig på löpbandet och säger att du ”nog ska se till att försöka springa i alla fall 15min, det är ju inte så farligt”
* En som rätt ofta kollar så att du springer, i rätt så exakt 2 min innan han ”måste dra”.
* En som då inte ser att du springer i rätt så exakt 2,5 minut innan du går och byter om och går hem istället.

Men ändå är han bra. På nåt sätt.