Tänk om…

Tänk om någon i er närhet efter flera års prat till slut tagit steget och ska tattuera sig. Vi kan säga att det är er fru till exempel.

Vi kan tänka oss att hon har vart typ jätteorolig över först smärtan, hur det ska kännas – hur ont det ska göra, och sen för att den inte ska blir tillräckligt fin (vilket enligt vissa kanske du har nåt med att göra).

Tänk er sen att ni självklart lovar att komma ner till studion direkt efter jobbet för att vara lite ”moralisk support” så att säga. Att ni nånstans, kanske inte hoppas, men förväntar er att hon ska sitta där och ha skitont. Lite sådär masochistiskt liksom.

Tänk er att ni glider ner med nästan ett litet smajl på läpparna och känner att nu får du steppa upp och trösta och visa att du är där osv. Ni ser framför er hur det ser ut…

Filar på ett litet putsroligt blogginlägg om hur väldigt dålig idé det är att att fråga om ”det gör ont” med ett litet leende på läpparna.

Tänk om ni sen går in i studion, och hon sitter där helt lugnt.
Säger att det inte alls gör ont.
Säger att du inte behöver vara där.

To your face liksom.

Tänk va dum man skulle känna sig.

För glada rumpor!

Ni som är föräldrar vet säkert vad Bepanthen är. Tydligen ska man använda till små barns rumpor (…). Jaja, det där lägger jag mig inte i. Lyckligt ovetande är jag.

Min fru ska gå under nålen idag, och då ska man tydligen smörja in sig efteråt med sånt här klet. Eftersom jag gärna är en bra äkta man, det vill jag ju vara, så ska jag tydligen köpa detta på Apoteket idag innan jag kommer hem.

Är det bara jag som tycker känns tveksamt att smörja in anusrelaterade krämer på övriga kroppen?

Tydligen funkar nåt som hette Pegasus också. Låter lite mer coolare, och lite mindre ”rumpa” på nåt sätt. Men det enda jag hittar som heter Pegasus är ett Turkiskt Flygbolag. Kändes inte ”rätt” liksom.

Så rumpsalvan it is!